Sedan jag publicerat ”Del 2 av Stridsflygplan till Indien” gick det bara några timmar så dök Svenska Freds ordförande Anna Ek upp med ett svar 
Hon delar uppenbarligen mitt intresse för konfliktrisker mellan demokratier och icke-demokratier och av vad hon skriver förstår man att hon anser att en sådan konfliktrisk kan föreligga mellan Indien och kringliggande stater. Hon anser dock att konfliktrisken inte minskar med uppgradering av försvarsförmågor. Gränsande till Indien ligger Bangladesh, Kina, Sri Lanka och Pakistan, i närområdet i övrigt Afghanistan, Bhutan och Burma/Myanmar. Bhutan kanske vi kan bortse från men övriga länder har knappast gjort sig kända vare sig för stabilitet eller demokratiskt styre. I historisk närtid har öppna konflikter funnits mellan Pakistan och Indien men även inom Pakistan då det s k Östpakistan bröt sig loss och bildade Bangladesh. Hur det ligger till i närbelägna Afghanistan är ju välkänt liksom att Pakistanska gränsområden mot Afghanistan går sin egen väg på sätt som Pakistans regering inte har kontroll över. I Sri Lanka verkar regeringen för närvarande ha visst övertag över De Tamilska Tigrarna men är detta slutet på konflikten?
Så här skriver Anna Ek: ”Skulle en utebliven uppgradering (av indiska flygvapnet) skapa mer stabilitet? Tja, definitivt om man istället väljer att satsa de resurserna på andra förtroendeskapande åtgärder, som till exempel hälsa eller sanitet till den egna befolkningen.” Om vi nu är överens om att vi behandlar frågan om modernisering av Indiens flygvapen förstår jag inte vad Anna skriver. Hade vi behandlat frågan om hur världens samtliga länder, eller kanske frågan om alla länder i Asien, så hade det varit enkelt att förstå Annas argument. Mänskligheten bör satsa sina resurser på att förbättra hälsa och sanitet för den egna befolkningen. Och vad menar Anna med ”förtroendeskapande åtgärder”? Skulle långvarig fred mellan Pakistan och Indien skapas genom att Indien avstår från modernisering av sitt försvar och i stället lägger pengarna till att öka takten i sin hälso- och sanitetsupprustning?
Visst är det så att det inte enbart är Indien som i den takt ekonomin tillåter moderniserar sitt försvar. Visst kommer Kina och Pakistan att hålla sina försvarsmakter moderna. Idén med försvar är ju att det skall vara ett verktyg för att backa upp landets säkerhetspolitik. Polen hade världens bästa kavalleri när Hitler beordrade sina pansarstyrkor över gränsen. Visst hade det hjälpt polska motståndsmän om Warszawas kloaksystem varit mer omfattande men bara därför att det var i kloaksystemet de kunde agera och förflytta sig när tyska armén efter nästan negligerbart motstånd intagit staden. Förtroendeskapande åtgärder – hälsa och sanitet? Det som givit Europa dess i historisk tid längsta fredsperiod är maktbalans, inget annat. Maktbalansen rubbades först när USA kapprustat Sovjetunionen till konkurs vilket i mina ögon inte ställt Europa i en helt ofarlig situation.
All legal vapenhandel är en affär mellan statsledningar i första hand och endast i andra hand mellan industri och försvarsledning. Det främsta villkoret som en säljande stat bör ställa är att saluvaran inte skall transiteras till tredje part (vilket dock ibland sker med eller utan säljarstatens samförstånd).
I övrigt brukar säljarstaten ställa en rad villkor som dock sällan kommer utanför respektive länders högsta politiska ledning. Därför kan vi inte ha annat än gissningar så frågan jag ställde har bara gissade svar: ”vilket säljarland skulle politiskt sett skapa en bindning och polarisering av indisk utrikespolitik som bidrog till ökad spänning i området och vilket säljarland skulle medföra den minsta risken för politisk styrning?”
Anna svarar: ”Låt oss säga att ett land säljer stridsflyg till Indien utan några som helst politiska krav i någon form. Men det hindrar inte i sig självt att Indien sen väljer att göra precis vad de vill med stridsflygen. Och det är dessa konsekvenser som man som säljarland måste ta ansvar för.”
Vad Anna inte inser är att det nog vore lite förmätet av t ex Sverige att påta sig ett ”ansvar” för vad ett av världens största demokratier använder sina resurser till. Inklusive sitt flygvapen.
Av vad jag hittills sett verkar Svenska Freds till stor del bestå av människor vars högra hjärnhalva är dominant och Anna Ek förefaller vara en god representant för sin organisation. Observera att jag inte lägger något som helst nedsättande i detta, kanske jag t o m känner mig lite avundssjuk över att min vänstra hjärnhalva är så dominerande.
What makes Svenska Freds tick is their right brain hemispere?
Etiketter Indien, Vapenhandel, Svenska Freds, JAS 39 Gripen
